I tidskriften Curie, en tidning från Vetenskapsrådet, finns ett läsvärt inlägg på deras gästblogg. Här ett inledande citat och en länk till artikeln:
Under medeltiden var skrattet i bästa fall en ambivalent aktivitet, enligt prästerna. Av predikningarna framgår att skratt förknippas med munnens synder, som frosseri, och tungans synder som skvaller, tomt prat och förtal. Skratt och supande går hand i hand. Prästerna varnar om festprissar som kan skryta och skrävla på krogen, men vara tysta i bekännelsen. De bekänner till sina krogkamrater. Ölen är nattvardsvinet. Kvinnliga beteendemanualer varnar också för skratt. Skratt är fysiskt oattraktivt, det får kvinnor att se ut som prostituerade, ”med gapande munnar”.
